God eller mästare

När Jesus skulle vandra vidare, sprang det fram en man som föll på knä för honom och frågade: “Gode Mästare! Vad ska jag göra för att få evigt liv?”  Jesus sade till honom: “Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.”

/Mark 10:17-18


Vem var det mannen betraktade och talade med?

Jag är övertygad, med tanke på hur mannen talar och agerar och hur Jesus svarar, att för denna rike man var Jesus otvetydigt en mästare av högsta rang. För att understryka sin respekt kallar han Jesus för “Gode Mästare.”

Men Jesus “läser” mannen som en öppen bok – Han ser ju till allas hjärtan – och hela berättelsen (Mark 10:17-22), blir berättelsen om skillnaden mellan religion och relation. Om skillnaden mellan självrättfärdighet och självinsikt.

För mannen var Jesus en mästare, någon att kopiera som grund för sin egen frälsning – Jesus “läste” och visste! Han pekade på det ohållbara i filosofin. Och mannen gick bort…

Men berättelsen står kvar och sänder i denna stund ut en fråga: Vem är Jesus Kristus för dig?

Gud talar genom Sonen

Sedan Gud i forna dagar många gånger talat till fäderna genom profeterna, har han nu i denna tid talat till oss genom sin Son.

/Heb 1:1-2


Som barn, betraktade jag Gud – utan Jesus. Gud trodde jag på, men Jesus hade jag inget begrepp om.

Jesus var – liksom änglar och ande – figurer i Guds diffusa värld, inget man kunde få grepp om, innan man fick grepp om Gud. Men Gud var ju så hög och långt borta, att Gud fick man heller inte grepp om. Gud blev ett moment 22. Så var det, tills jag började förstå vem Jesus var.

Författaren till Hebreerbrevet, ger oss ovan en av många konkreta bilder av Jesus och Gud: Vad Gud säger är vad Jesus säger – vad Jesus säger är vad Gud säger.

När jag förstod närheten mellan Jesus Kristus och Gud: Gud är i Jesus och Jesus är i Gud, kom Gud nära. Jesus, som delat mina och dina livsvillkor, är vägen till barnaskap  till Gud. Vägen till det Gudsförhållande jag och du  är skapade att leva i.

Mellan vaggan och …

Du som läser detta och jag har en sak gemensam. Vi är placerade någon stans utmed vårt livs linje. Vi lever mellan entré eller exit, det enda vi med säkerhet vet.

För någon har linjen bara ett andetag – ett skrik – sedan är linje slut. För någon annan blev det några korta, kanske smärtsamma dygn. Medan andra, får uppleva årtionden av  liv – mängden syns inte, alltid rättvist fördelad.

Vi har inget att strida med inför detta. Vi kan klaga, sucka, känna aggression, det förändrar inget. Men vi skall försöka göra  bästa möjliga av det – för egen del och andras.

Då är det gott att veta – Gud vill gå med oss! Han tvingar sig inte på oss, men går vid vår sida med utsträck hand, beredd att greppa vår, den stund vi sträcker den mot Honom.